En känsla, ofta en väldigt jobbig sådan.
Skam känner vi utifrån den vi är som person, Skuld känner vi utifrån det vi har gjort.
Skam kan vi uppleva genom vår omgivning. Vad ska de tycka om mig nu? Vad tänker de om mig? Vad menade han egentligen när han sa så, duger jag inte längre? Tänk om hon inte vill umgås med mig mer?
Skam handlar om att vi är rädda för att avvisas, att inte få vara med, att inte få tillhöra, att inte duga, att vara värdelös eller misslyckad.
Så varför har vi konstruerats med den här känslan?
Funktionen av känslan skam är att vi ska sluta med eller stoppa vissa beteenden.
När vi levde på stenåldern var det viktigt att vi fick tillhöra en flock för vår överlevnads skull, det ledde till många fler chanser att överleva, vi var inte ett lika lätt byte för rovdjuren i den stora flocken, som när vi var själva.
För att dessa grupper skapligt skulle kunna fungera med alla individer i flocken, så gällde vissa regler och normer, följde vi inte dem, så slog skammen till och vi rättade in oss i ledet. Gjorde vi inte det stöttes vi ut, vilket var mer eller mindre lika med döden. Vi blev det där lätta bytet för rovdjuren.
Ytterligare en aspekt som visar på vikten av att få vara med i en grupp är vår första grupp, vår familj.
När vi människor föds är vi beroende av kärlek och omsorg för att överleva. Vi gör allt för att spegla våra föräldrar och hitta strategier för att få deras kärlek.
Tänk vad det kan skära i hjärtat då man ser barn som kämpar med att få uppmärksamhet från sin förälder, men som blir nonchalerad för mobiltelefonens skull … och det är här vår grundtrygghet ska skapas.
När vi sedan blir större kommer vi att tillhöra många andra grupper också, kompisgänget, arbetslaget, kören, fotbollsklubben och så vidare.
Utifrån det här, att vi har djupt rotat i oss att vår överlevnad hänger på om vi får vara med och tillhöra, så tror jag alla kan känna ännu mer hur vidrigt mobbing och utstötning är som beteende.
Visst kan vi kanske tänka förnuftigt att vi inte kommer att dö eller bli uppäten av något rovdjur, om vi är den ende som inte blir kallad till arbetsplatsens möte, om fler och fler arbetssysslor tas bort ifrån oss eller om människor börjar bete sig annorlunda mot oss då den som mobbar talat med dem…
men känslan som drabbar oss, den är från stenåldern…
Skam gör att vi försöker vara någon vi inte är,
och försöker bli någon vi innerst inne inte vill,
allt för att få tillhöra.
Känner vi skam gör vi nästan allt för att få komma in i gruppen igen, skammen får oss att många gånger ställa för höga krav på oss själva, och vi börjar jämföra oss med andra, tyvärr inte på ett positivt sätt utan ofta med svidande självkritik.
Självkritik är ett sätt att hantera skam på. Genom självkritik drar vi ner oss och fördömer, vi duger inte. Självkritik har samma effekt på oss som när vi blir utsatta för mobbing.
Har vi som barn upplevt att vi inte var bra nog i våra föräldrars ögon, kan det leda till att vi ständigt försöker bevisa vår duglighet. Ofta kan vi hamna i ekorrhjul av jakt på framgång, prestationer, uppskattning, bekräftelser, berömmelser, men tillfredsställelsen vi får blir tyvärr alltid kortvarig, sen är det dags för nästa jakt.
Barn med självkritik blir dessutom ofta perfektionister som vuxna, en utarbetad strategi för att undvika rädslan att bli utsatt för kritik.
Funktionen av självkritik är även här likt skammen, överlevnad.
Tycker andra människor om oss, tror vi att de inte vill skada oss.
De finns tyvärr de som tror att självkritik är något bra för vår utveckling,
men när vi känner oss lugna, trygga och älskade
har vi en naturlig drivkraft till att vilja utvecklas och hitta nya vägar.