Blogg
  • Tänk om vårt dåliga mående är ett slags tecken på att vi inte lever så som vi borde?
  • Tänk om det är ett tecken på att vi förlorat något som vi fortfarande behöver?
  • Tänk om nedstämdheten, oron, ångesten, depressionen, utmattningen, eller stressen är symtom på något djupare?
  • Tänk om allt handlar om att vi har förlorat viktiga delar av våra liv?
  • Tänk om vi tagit bort sådant som vi har behov av för vårt välbefinnande, men vi har prioriterat bort det?

 

Vad skulle hända om vi istället för att ringa läkaren och börja med medicinering mot vårt dåliga mående, skulle betrakta det som en reaktion på hur vi lever?
Många vill hellre ha piller istället för att ”se över sitt liv”, för det har de inte tid eller ork till…
Men vad händer när de vill sluta med pillren? Och deras liv ser identiskt ut som det gjorde när de började med medicineringen?

 

”Men” – säger en del. ”Jag har det här med dåligt mående i mina gener. Jag har anlag för depression”.
Forskarna påvisar att arvet spelar viss roll för exempelvis depression och ångest,
men de står absolut inte för den största påverkan, det måste aktiveras av något
ett trauma, miljön, hur du lever, vilka relationer du har, hur du prioriterar, vad du ägnar dina tankar till, hur du jämför dig med andra, vad du drivs av, vad du lägger din tid på etc.
Vårt arv och våra gener kan alltså öka risken för dåligt mående, men de kan inte skapa det själva på egen hand, vi måste själva göra något eller låta bli att göra något för att utlösa det.

 

Vilka är de betydelsefulla, de viktiga sakerna som verkligen spelar en stor roll i ditt liv?
I livet du lever, har du möjlighet att använda dig av dina styrkor?
Får du känna att du bidrar, är delaktig, betydelsefull och viktig?

Kan du vara precis den du är och uppleva att du duger?

 

Redan från starten av våra liv gör vi oftast det vi upplever att vi får acceptans för, eller det som ger oss minst smärta. Vi försöker anpassa oss, allt för att få kärlek, vara omtyckta. I detta är det lätt att gå vilse och tappa sig själv. Vem jag är, vad jag på riktigt mår bra av, vad som i grund och botten är viktigt för mig, just mig som person.

 

Ger ditt liv dig en äkta och genuin inre tillfredsställelse?
Vårt samhälle idag har fått många av oss att tro att vi blir lyckliga och mår bra bara vi har vissa saker, umgås med vissa människor, har en viss livsstil, viss typ av boende, pengar m.m, men när vi uppnått det infinner sig ganska snart en tomhet, och på nytt startar vi sökandet efter nya saker, för att få den där lyckan en liten stund igen. Att ständigt sträva efter nya saker är detsamma som att ständigt leva ett liv i avsaknad.

Ger ditt arbete dig en äkta och genuin inre tillfredsställelse?
Eller handlar det om att du egentligen är ganska oengagerad, eller att du strävar efter högre lön, bättre titel/befordran, beundran eller status? Ju större del av vårt arbete som är kopplat till materiella och yttre motiv, desto mer påverkar det vårt dåliga mående med ångest, paranoia, stress och så vidare.

Ger dina relationer dig en äkta och genuin inre tillfredsställelse?
I vårt samhälle idag är ensamhushållen på stark frammarsch, fler och fler ser mer till individen än teamet, laget, gruppen. Sociala medier ersätter många gånger fysiska träffar. Allt det här behöver inte vara dåligt men bidrar det här till att vi upplever och känner oss mer ensamma, är det detsamma som att ta ett jättekliv mot dåligt mående.
Det viktiga är alltså inte att alltid vara omgiven av människor, utan av ”rätt” människor, att vi känner oss delaktiga i relationen, att vi kan dela något med någon, att vi betyder något för någon, att vi är viktiga för någon, som person och inte för vad vi kan ge dem materiellt eller i annan status.
Det finns inget mer ensamt – än ensamhet i tvåsamhet eller i grupp.

 

”Det känns så mycket bättre att någon tycker om mig som den jag är,
och inte för vad de förväntar sig att jag ska ge dem”.