Varför ökar oro och ångest hos oss människor när vi egentligen borde må bättre än någonsin?
De flesta av oss har tak över huvudet och mat i kylskåpet, vi lever längre och blir äldre. Vi är mer skyddade mot faror, där samhället har strukturer för el- och vattenförsörjning, kommunikation, sjukvård, poliser, brandmän etc. Den här materiella tryggheten fanns inte förr, så varför ökar vår ångest nu när vi har det så bra?
Faktorn till den ökande ångestnivån bland oss verkar alltså inte vara kopplad till materiell välfärd, utan handlar enligt många mer om – den grad vi upplever social samhörighet.
Under de senaste åren har ensamhushåll ökat, vi är inte längre lika beroende av familj eller partner, då var och en kan försörja sig själv och har egen inkomst. Deltagande i sociala aktiviteter på vår fritid har minskat och ersatts av sociala medier som vi utforskar enkelt på egen hand. Samhörigheten på våra arbetsplatser har även den minskat, då rörelsen överlag på arbetsmarknaden har ökat, folk byter jobb i större grad nu än för 30 år sedan, och det är vanligare med uppsägningar samt omorganisationer idag än vad det var för en generation sedan. Våra liv idag har ett större fokus på individuella prestationer och att nå egna mål, än på att skapa relationer, och ju mer vi fastnar i det, ju mer ensamma känner vi oss.
Varför är då social samhörighet så viktigt för oss?
På stenåldern hängde vår överlevnad bland annat på att få tillhöra en flock, att få vara en del av en samhörighet. Var vi ensamma var vi ett lättare byte för rovdjur eller fientliga stammar. Då flocken var så viktig för oss var det också viktigt att hjälpa till, så att den blev stark och att jag som individ var accepterad av den. Alla bidrog med olika saker för att bidra till flockens gemensamma överlevnad, några jagade, några tog hand om barnen, några lagade mat, och så vidare. ”Ensam är stark” var definitivt inget som gällde på denna tid.
De individuella egenskaperna för att öka våra chanser till att överleva var våra negativa känslor, och vår förmåga att se olika tänkbara faror, exempelvis:
Vatten – vi kunde drunkna eller så kunde farligheter gömmas i det som vi inte såg
Öppna ytor – ingen möjlighet till skydd eller gömställe, vi kunde bli attackerade och dödade
Höga höjder – vi kunde ramla ner och skadas svårt eller dö
Mat som någon ätit på eller som inte såg så fräsch ut – vi kunde drabbas av smitta eller bakterier som kunde leda till döden
Främlingar – de kunde vara fientliga från en annan stam och slå ihjäl oss
Ormar, spindlar etc. – de kunde vara giftiga och vi kunde dö om vi blev bitna
Större delen av våra liv gick alltså ut på att se till att vi inte var ensamma samt att upptäcka eventuella faror och hot. Vi överlevde för att vi var på helspänn, att vi var oroliga och rädda, de som inte oroade sig överlevde helt enkelt inte. Dessa egenskaper som var fantastiska att ha på stenåldern, kan idag göra våra liv bekymmersamma och riktigt jobbiga, för vår hjärna och våra djupaste instinkter är fortfarande kvar mycket i stenålderstillståndet, trots att vår miljö och vår levnadsstil har förändrats, så har inte vår hjärna riktigt hängt med i samma takt.
Hur stor vår rädsla, oro och ångest blir idag,
bestäms alltså inte av den uppkomna situationen,
utan hur vi tolkar den.
Flyttar vi oss tillbaka i tanken till stenåldern kan vi kanske förstå bättre varför vi reagerar som vi gör ibland,
vi har tolkat situationen utifrån ett stenåldersperspektiv istället för ett modernt 2019-perspektiv.
På stenåldern var inte syftet med våra liv att vara lyckliga, att utvecklas, ha god självkänsla och uppleva en inre ro, utan syftet var överlevnad, och det är just det som ställer till det för oss idag.
Det kanske inte är så konstigt att ångest och oro ökar då vårt leverne idag utlöser katastrofsignaler till vår stenåldershjärna? När vi mer och mer bortprioriterar gruppsamhörighet, för individuell utveckling och egen karriär, när fler sitter framför datorn eller med mobilen istället för att lägga tiden på en fritidsaktivitet tillsammans med andra människor, eller när vi lägger mer tid till att snacka skit och plocka ner andra och därigenom höja oss själva, istället för att göra något positivt för hela gruppen.
Vad sägs om att bättra på vår sociala samhörighet och oftare bjuda hem folk,
nya bekantskaper eller gamla vänner, till en grillkväll med knytis så här i sommarjuli?
Eller börja kika efter vad det finns för roliga gruppaktiviteter man kan anmäla sig till i höst?