Alla dessa ”måsten och borden”, är det alltid så att vi lägger på oss dem själva, eller finns det även mer eller mindre osynliga krav från andra omkring oss, och från samhället i stort om hur vi ”borde leva, agera, tycka och tänka” ?
Sociala medier till exempel ser ju till att vi alltid har andras liv, framgångar, tyckande, tänkande omkring oss, till och med när vi försöker få en lugn stund hemma, själva. Alltid uppkopplad, alltid möjlighet till att jämföra oss med andra, eller bli bedömd av andras kommentarer/likes.
För ungdomar/yngre vuxna handlar det ofta om kroppsideal, klädmärken, fester, pengar, resor, flashiga bilar, att få tillhöra gruppen. Allt det ”rätta” som tränger sig in i deras egna hem genom mobilen, där de kämpar med att tycka om sig själva trots urtvättade myskläder, rufsigt hår, för lite muskler, för små läppar, för tystlåtna, för dåliga på att ta plats eller för rädda för att säga nej.
Många som är runt 30 år och ”fortfarande” inte har ett stabilt förhållande, hus, barn, högskoleutbildning, upplever en enorm press att ”något är fel”. ”Du borde ta tag i ditt liv”. ”Du är ingen ungdom längre”. ”Varför har du ingen partner”? När tänker du skaffa dig en ordentlig utbildning”? ”Vad vill du egentligen med ditt liv”?
De runt 30 som dock hunnit bilda familj och fått barn, känner ofta ett oskrivet krav på sig om att ha ett ”välstädat och trendigt inrett hem” + ”påbörjad karriär på arbetet med hög lön” + ”mingel med vännerna” + ”bakning med barnen” + ”egen tid för träning” + ”romantiska weekends på någon herrgård skålandes i bubbel med partnern” och glöm för sjutton inte de ”ekologiska odlingarna i trädgården”!
Eller så kommer en lite kris, ”Du är fast nu”. ”Du har ansvar nu”. ”Du kan inte komma undan”. ”Du kan inte göra något alls längre för dig själv” … ”Nu sitter du här med partner, barn, hus, hund och Volvo, dessutom måste du älska det och vara lycklig”!
Kvinnor som närmar sig 40 får en tydlig och nästan ljudlig klocka ”tick .. tack .. tick .. tack” om de inte har skaffat barn ännu. Alla älskar barn, och det är människans högsta önskan att få bli förälder. Att säga att man inte vill ha barn är inte okej, och skulle du mot all förmodan säga det, så förbered dig på stora ifrågasättanden.
Föräldrar runt 40 med bara ett barn, får frågor om ”varför de inte skaffar ett syskon”? ”Att bara ha ett barn är inte bra”. ”De blir så bortskämda och lär sig inte att samarbeta med andra, hur ska de klara sig senare i livet ute i samhället”?
Endast de med två barn kan koppla av … om de inte är nyseparerade förstås, och matas med ”härliga familjefoton där alla är samlade med ett ljuvligt leende i sina finaste julkläder, tända ljus, paket under granen och sprakande eld i öppna spisen”.
Runt 50/60-års åldern kan många krav ställas när någon äldre släkting blir sjuk. Du ”ska/måste/borde” hjälpa till med städning, matlagning, handling, tvättning, sällskap, skjutsa till sjukhus och apotek. ”För inte ska vi belasta samhället med det här lilla”. ”Nej, nej, mitt barn hjälper mig så gärna”, säger den äldre släktingen stolt, och tackar bestämt nej till hjälp från samhället. Den 50/60-åriga hjälpande släktingen däremot vänder ut och in på sig själv för att inte gå under, sköta sitt heltidsjobb, hem, relationer med partner och barn/barnbarn, för det här är inte okej att säga ifrån till, så gör man bara inte, man hjälper varandra annars är man en dålig människa, och det vill ju ingen vara.
Jisses vad jag raljerar!!
Eller gör jag det? Finns det en massa ”måsten och borden” om hur vi ska agera och leva våra liv med mer eller mindre osynliga krav från vår omgivning?
Finns det exempelvis en massa ”måsten och borden” om hur vi borde fira Jul, och med vilka?
Det är en underbar känsla att få ge, ge av sin medkänsla, omtanke, tid och kärlek, samtidigt som inget gör sådan skada som att bli tagen för given, eller att det ställs krav på hur man ska vara, agera, tänka och tycka.
Hur skulle det vara om vi i år gav den kanske största julgåvan av alla:
att acceptera andra för den de är utan förväntningar och krav,
att låta andra få tycka, tänka och utvecklas utan dömande eller tillrättavisande,
att låta andra göra det som de själva mår bra av utan att ge dem dåligt samvete,
och att ge utan att samtidigt förvänta sig något tillbaka.