Vad är egentligen meningen med livet, att vi lever här på jorden?
Många av oss lägger större delen av våra liv till att sträva mot olika mål, prestera och bara köra på.
Vi startar i skolans värld där mycket fokus ligger på att nå betyg och omdömen. Vi går sen vidare ut i arbetslivet där vi ska nå olika mål, karriärer, titlar, löner eller andra former av bonusar. Vi strävar efter att nå privata uppsatta mål med barn, familj, fritidsaktiviteter, bostad, lite bättre bostad…och sen ännu bättre bostad,
fordon, först ett, sen ett till… husdjur, en hund, en till, kanske en katt och sommarkanin är ju mysigt!
Till och med när vi är lediga och skulle må bra av att återhämta oss har någon kommit på fenomenet ”Bucket-list”, där vi ska skriva upp allt vi måste hinna med för att känna oss ”nöjda” med våra liv, som att bestiga berg, vandra i Saharaöknen, besöka alla kontinenter, paddla över Atlanten eller springa ett maraton.
Fler mål som ska nås och saker som ska presteras.
Vi jämför oss samtidigt med andra och hoppas på bekräftelse att vi duger med många likes på sociala medier, där vi helst visar upp den bästa vinkeln av oss, eller leende när vi bakar cupcakes med barnen i ett perfekt inrett och städat kök, när vi är på semester utomlands eller när vi är och tränar på gymmet.
Vad är då meningen med livet?
Jag läste en gång en bok där de menade att:
”meningen med livet är att skapa och att uppleva”.
Om det är så, hur bra lever vi efter det?
Jag tror många av oss skapar mycket. Vi skapar relationer, familj och barn, karriärer och hem.
Vi kanske även skapar musik, texter, konst, inredningar, kläder, trädgårdar och annat kreativt,
men hur är vi när det gäller att uppleva?
Hur många av oss tar sig tiden till att uppleva det vi har skapat omkring oss?
Jag vet så många som så fort de skapat något, sätter fart med ett nytt projekt på en gång,
och missar det där med att uppleva det.
Vi har så mycket omkring oss som vi tar för givet,
tills dagen kommer då vi inte har det längre.
Vi tar för givet att vi ska leva friska oavsett hur vi sköter om våra kroppar, att vi inte motionerar regelbundet,
att vi prioriterar bort nyttig och hälsosam mat, skippar tid för återhämtning,
för när tusan ska man ha tid med det???
och så sover vi dåligt eller för lite…
Vi tar för givet att kärleken i relationen alltid ska finnas där utan att vi behöver jobba för den,
men han vet väl att jag älskar honom…ska jag verkligen behöva säga och visa det varje dag?
Vi tar för givet att vi har tak över huvudet och ett arbete med lön.
Vi tar för givet att vi kan välja och påverka det vi gör.
Jag har under våren nu bland annat arbetat med interner på ett klass 1 fängelse.
Så mycket vi utanför murarna tar för givet, som genom ett dumt val vi gör i våra liv,
kan tas ifrån oss, helt, fullt, under lång tid.
En lång tid då vi inte kan komma undan konstanta rädslor från de människor vi har omkring oss,
ständiga stresspåslag som tär på både kropp och psyke, och minimal möjlighet till att själv kunna påverka vår situation, allt hänger på vad andra bestämmer och gör.
Så enkla och självklara saker som att inte själv få välja vad vi vill äta, när vi vill gå och lägga oss, kunna gå i skogen, plaska med fötterna i vattenbrynet, kunna se horisonten, krama nära och kära,
att till fullo få uppleva allt vi har omkring oss.
Världen och livet vi har är en sådan rikedom som vi tyvärr många gånger först blir medvetna om då vi mist det.
Nu tänker jag uppleva sommaren,
njuta av naturen,
och krama mina nära och kära.