Dagens arbetsmarknad utvecklas mer och mer mot arbeten som kräver kluriga problemlösningar, kreativt- och flexibelt tänkande, där vi människor fortfarande är bättre än maskinerna.
Vi går alltså från industriekonomi till kunskapsekonomi.
Taylorismen, en teori från början av 1900-talet med stor genomslagskraft på dåvarande arbetsmarknad utvecklades av ingenjören Frederick Taylor. Han delade in arbetet i flera delmoment, analyserade varje litet moment av arbetsutförandet, tog bort alla onödiga rörelser eller aktiviteter, allt för att skapa det mest optimala och effektiva arbetssättet för just det momentet, därefter gjordes arbetssättet till standard för alla.
Inom Taylorismen skulle de också ta fram den ”bästa” arbetaren med maximal specialisering för varje enskilt arbete, och ackord infördes för att maxa prestationerna. De som inte presterade, skulle man göra sig av med.
Att hitta ”maximal specialisering” innebar även att all planering och allt ”tanke-arbete” skulle utföras av tjänstemännen och inte av arbetarna som utförde momenten.
Taylor var helt övertygad om att anställdas motivation hängde på om arbetet gav en hög lön eller inte, inget annat.
Här var vi mångt och mycket som maskiner.
Utför ditt moment, lite ”håll-käften-och-leverera”.
Taylorismen var en väldigt teknisk inriktning och kan idag kännas både inhuman och enkelspårig. Trots det och trots att det har gått 100 år nu, så finns det fortfarande kvar en hel del i dagens arbetsliv från den. Belöningar som kommer vid uppfyllda kvantiteter av något, prestationsbaserade löner, utbildningar i hur arbetet kan bli som mest effektivt, standardiseringar av arbetsmoment o.s.v.
Allt behöver inte vara av ondo. Sitter jag på ett flygplan är jag glad över de standardiserade säkerhetsåtgärderna som måste göras innan start, samtidigt som jag skulle vara väldigt nervös om jag fick reda på att piloterna fick betalt utifrån hur många flygningar de hinner göra/månad.
Men idag? Hur starkt är pengar som motivationsfaktor på våra arbeten idag?
Jag har mött ganska många ledare som menar att det mest kraftfulla de kommer på som skulle kunna motivera deras medarbetare är högre lön eller bonusar.
Kan det finnas faror i det här?
Forskning visar på att pengar som belöning påverkar kvantiteten, hur mycket vi gör,
men inte i hur väl arbetet blir utfört. Det har ofta lett till bristande ansvar för både produkt samt för kvaliteten.
Ekonomiska belöningar kan göra så att vi tyvärr blir mer fokuserade på belöningen än på själva uppgiften.
Vidare har det visat sig att de som startar ”tävlingar” (ej att förväxla med ”lättsamma lek-tävlingar”) inom gruppen för att trigga, sporra och peppa till prestation, kan skada samarbetet mellan medarbetarna. Ju fler ”tävlingar” vi skapar, desto mer växer klyftan mellan medarbetarna eller grupperna, om det är olika grupper som tävlar. Det kan också leda till att någon individ eller grupp blir väldigt makt- och pengafixerad, så att de börjar trampa på andra för att nå sina egna mål.
Att arbeta med ekonomisk belöning som motivationsfaktor kan alltså ställa till det.
(Det här ska inte blandas ihop med det viktiga i att det finns en balans mellan arbetsinsats och det som kommer in på lönekontot).
Finns det andra sätt att motivera på som kanske ger bättre effekt?
Det får du läsa om nästa fredag.