Blogg

Vi människor har en stark instinkt till att kategorisera och gruppera människor.
Vi gör det blixtsnabbt och för att kunna göra det måste vi förenkla och tolka i stora drag utan större nyanser.
Vi kommer inte sluta med att kategorisera och stoppa in folk i olika fack, vi kanske inte vill sluta med det heller, det förenklar mycket för oss (vi är i grund och botten ganska lata varelser) och det här hjälper oss att få en snabb bild av den person vi har framför oss, men vi måste kanske bli bättre på att förstå att vi är inte vår kategori, fack eller grupp.

 

Det här snabba kategoriseringsbeteendet har historiskt hjälpt oss att överleva.
Vän eller fiende? Någon som vill mig väl eller en som kommer att skada mig?
Beteendet har hängt kvar evolutionärt, så vi fortsätter att gruppera folk.
Lärare, Stockholmare, Raggare, Veganer, Bajare, Miljöpartister, Chefer,
män i grå kostym med banan och så vidare.

 

Jag minns när jag efter flera år av arbete som inredningskonsult började jobba som konstnär istället.
Tidigare hade människor som kom på besök hem till mig en omedveten förväntan om att de skulle träda in i ett fantastiskt hem, alltid välstädat med spännande och modern inredning, allt placerat så att det skulle kunna vara hämtat från en tidning, inte en sak som var ”felplacerad”, ljuva färgskalor och total harmoni.
Däremot som konstnär skulle jag nog kunnat haft stampat jordgolv, en galen blandning av stilar, färger, mönster och allt det hade bara förstärkt deras kategorisering av ”hemma hos en konstnär”.
Ni förstår kanske vad jag menar? Vi grupperar och stoppar in människor i små fack som vi dessutom bygger vidare på med ganska förenklade uppfattningar om hur den här personen är, lever och gör.
Hur många har inte varit på fest där ny bekantskap gärna startas med frågan ”och vad jobbar du med”,
för att vi snabbt ska kunna göra oss en bild av personen?

 

De nya kategoriseringarna och grupperna som vi har börjat använda oss av har blivit diagnoser,
vi analyserar och ser olika diagnoser lite överallt.
– Jo, men min väninna har säkert ADHD, som hon håller på överallt!
– Jag undrar om inte min svägerska har borderline?
– För att inte tala den nya chefen, han måste vara psykopat!

 

Är det så att det som tidigare var personlighetsdrag, har idag blivit diagnoser?
Finns det en fara med det här, att vi genom det här kategoriserandet smalnar av vårt normala mänskliga beteende, det som gör oss unika?
Helt ärligt så har nog merparten av oss en släng av det mesta, men i olika hög dos.

 

Diagnoser är bra och viktiga för att hjälpa människor till en möjlighet att få behandling och hjälp, men vad händer med de som har störst behov om vi alla har diagnoser som vi ska söka och få behandling för?
Finns det en risk att de som verkligen och med störst behov inte får hjälp lika lätt för att vi alla konkurrerar om tiderna och behandlingen?
Och vad händer med vår syn på våra medmänniskor om vi snabbt placerar in dem i diagnoser?
Vad händer med våra personligheter?
Kommer det vara okej att vara helt galen och utflippad när lyckokänslor forsar genom kroppen?
Kommer det vara okej att vara ledsen, nedstämd och tystlåten då egentid och tid för bearbetning behövs?
Eller måste vi hålla oss skapligt neutrala för att inte stoppas in i en diagnos av oss själva eller av människorna omkring oss?

 

Hur kul och levande blir vår värld då?