Alla intryck som kommer till oss genom våra sinnen kategoriseras och organiseras av vår hjärna.
Vårt intellekt sätter ord på och sorterar det som kommer in, att det inte bara är ett kaos av färger, former, nyanser, dofter, ljud, utan att det blir mer ett ”vad” som kommer in.
I verkligheten flyter det ena många gånger in i det andra, men vi har lärt oss att om vi sätter ord på och bestämmer gränser/mått, så blir det ”enklare” att sortera och bearbeta det vi tar in.
Barn – Vuxen, här har vi bestämt tydlig gräns från en dag till den andra, medan verkligheten har en kanske mer flytande gräns som har med mognad eller andra förutsättningar att göra.
Men det blir ju onekligen mycket enklare för oss att hantera med tydlig skiljelinje, eller hur?
Det är lite lättare med svart eller vitt, mot att förhålla sig till alla nyanser av grått.
Kan det här vara en påverkande faktor till varför vissa har så svårt med icke föreställande konst?
Vi vet inte riktigt ”vad” vi ser och inte heller var vi ska ”stoppa in det” i vårt organisationssystem i hjärnan.
Nu finns det ju tack och lov en lösning på just det här problemet genom att någon kom på benämningen ”Abstrakt måleri”, skönt då kan vi sortera in det under den kategorien.
Men ändå, det finns fortfarande många som uttrycker:
” jag gillar inte, då jag inte ser vad det är”. (För att vi kanske inte riktigt vet var vi ska sortera in det).
Ta begreppet ”svensk”, det ställer till det för många.
Vem är det, var går gränser och mått för att vara det eller inte? Och hur gör jag, då alla intryck kommer in och min hjärna vill sortera och förenkla, medan verkligheten är betydligt mer flytande, då jag till exempel har en mörkhyad kvinna framför mig, iklädd en kaftan som pratar med bred göteborgska?
” jag gillar inte, då jag inte ser vad det är”.
Annat exempel: personer som inte känner sig hemma i något av våra mått: kvinna eller man, väldigt provocerande för vissa.
” jag gillar inte, då jag inte ser vad det är”.
Vad skulle hända om vi kunde vara lite mer ”flytande”?
Om vi inte försökte förenkla för att lättare kunna sortera och kategorisera, för i den processen av uppsatta mått och gränser kommer vår jämförelse, vårt värderande och dömande också in.
Jonna Bornemark skriver i sin bok, Det omätbaras renässans, ”barn som till exempel inte lär sig tala eller gå, trots att åren går bara, har en brist när de jämförs med andra och när det handlar om att passa in i samhället och en normalitet. Men utifrån sig själv har de inga brister. Barnet är perfekt som det är”.
Så vad skulle hända om vi var lite mer ”flytande”?
Om vi inte så snabbt letade efter fack att stoppa in det vi ser i, om vi inte jämförde, värderade och var dömande?
Då kanske fler skulle kunna känna sig okej,
helt okej faktiskt,
till och med perfekta.