Vi mänskliga varelser vill ju bli omtyckta, för tycker andra om oss, vill de oss inte illa.
Det här har vi i oss sedan begynnelsen och är kopplat till våra överlevnadsstrategier. Visst kommer det på skam ibland, men i det stora hela så ligger det mycket i det fortfarande.
Vanliga orsaker till att vi har svårt att säga nej är då helt logiskt, att vi vill inte göra andra besvikna.
För tänk om de slutar tycka om oss, om vi säger nej?
Andra orsaker till svårigheten med att säga nej, är att vi vill känna oss duktiga, pålitliga, behövda, lojala, att vi duger. Dessa orsaker är särskilt tydliga om vår självbild är prestationsbaserad, att vi tror oss bara duga om vi presterat/gjort något.
Även här alltså, vi vill bli omtyckta!
Sen finns ju en annan anledning till det svåra i att säga nej, då alla andra sagt ja…
Då blir det jobbigt, för då sticker vi ut, och en rädsla för att bli ensam, inte fortsättningsvis vara accepterad i gruppen, kanske till och med bli bortstött, smyger på oss.
Ytterligare ett exempel – har vi under en längre tid tagit ansvar och sällan bett om hjälp, finns det en risk att personerna omkring oss förväntar sig att vi ska fortsätta på samma vis.
När vi sen försöker förändra vårt beteende och säga ifrån, säga nej, sätta en gräns för att vi inte vill, orkar eller mår bra av något, så möter vi oftast på motstånd. Ibland vansinnigt starkt motstånd!
Här kommer många ”måsten och borden” in (som jag skrev lite om i förra bloggen).
När vi väl säger nej, så tror många av oss att vi måste ge ett skäl och förklara oss,
eller att vi alltid ska ge besked direkt, utan någon form av betänketid.
Är det inte enklast att bara säga JA till allting, och gärna på studs, omedelbart?
Hur många är det inte som kör på den linjen, för att inte göra andra besvikna, för att var omtyckta?
Baksidan är dock att vi inte fixar att leverera allt vi sagt ja till (om vi aldrig säger nej),
och då är vi där i alla fall med besvikelse över det vi inte hunnit, och rädslan över att inte bli omtyckta.
Eller så kämpar och sliter vi med precis allt, vi klarar, vi fixar, vi säger inte nej, allt för att göra andra nöjda och glada, så brakar vi in i den berömda väggen och är mer eller mindre borträknade flera år…
Kan det var så att om du säger Nej till en del saker, så får du lättare att hålla det du sagt Ja till?
Kan det var så att det är först när du börjar sätta gränser, som du börjar bli respekterad och uppskattad?
- Gör dina egna val och följ dem. När någon frågar dig om något, känner du säkert i hela kroppen vad du egentligen vill, lita på den känslan och agera därefter.
- Säg nej utan att ge något skäl. Börjar du ge olika anledningar till varför du inte kan, så kommer den som frågar troligen försöka lösa det du anger som skäl, och sen sitter du där, trots att du redan från början visste att du inte ville.
- Du kan alltid kan be om betänketid innan du ger ett definitivt svar. Då vet du att du gjort rätt val som grundar sig på det du tycker är viktigt och betydelsefullt, och med hänsyn till dig själv och ditt mående.
Vi behöver acceptera och tillåta jobbiga tankar och känslor för att klara av att säga nej,
.… när vi klarar det blir vi friare!